I min blogg kommer jag dela med mig av allting, utan att skämmas eller inte våga uttrycka mina känslor.

Så dagens ämne blir självskadebeteende.

Jag har haft självskadebeteende sen jag var 12. Alltstå i 6 år. Det finns olika typer av självskadebeteende tillexempel: Att skära sig, droger, spel mat eller sex.

 

Jag har skärt mig och jag tror det är det vanligaste man tänker på när man hör ordet självskadebeteende. Jag minns faktiskt första gången jag skar mig, eller det var väl mer rispningar. Jag tog det allra vanligaste, rakbladet ur en pennvässare. 

Sedan blev det värre och värre, gick över till vanliga rakhyvlar sedan blev det rakblad. Och med åren så blev det allt mer djupa sår. Jag har aldrig behövt sy ihop mina sår men dom har varit djupa och förjävliga.

 

Många säger att det är pågrundav uppmärksamhet man skär sig, men så har det aldrig varit för mig. Jag har alltid haft stora långärmade tröjor, även om det varit mitt i sommaren.

Jag har aldrig velat visa mina ärr eller sår. Det har varit som en hemlighet jag haft. Och jag har aldrig fått någon hjälp med mitt självskadebeteende.

 

Sista gången jag skar mig var för ungefär 50 dagar sen. Då ringde jag själv polisen för jag satt vid tågrälsen och tänkte ta mitt liv. Som tur var så kom polisen väldigt fort och sedan körde mig vidare till psyket. 

Jag skäms inte över mina ärr idag. Varje litet ärr har sin histortia. 

 

Och jag tänker inte skriva "Alla ni som skär er, sluta" För jag vet själv, när folk har sagt så till mig, man kan inte sluta. Man känner hur kroppen värker, man får nästan lite abstinens. Folk som inte skär eller skärt sig förstår inte. Det blir ett beroende, precis som vissa får med alkohol, rökning eller droger.  Jag tror faktsikt inte folk förstår. Man skär sig av en anledning. Antigen för man mår jävligt dåligt eller vill ha uppmärksamhet. Och vill man ha uppmärksamhet så är det självfallet någonting som inte står rätt till. Vilket också är ett rop på hjälp. 

Jag kommer aldrig klandra en människa med ett typ av självskadebeteende, det har folk gjort med mig. Dom klankar och ser ner på mig, det är fel. Det ska vara så, enligt mig, att dom försöker hjälpa oss istället som lider av detta. 

- Ja, lider är rätt ord. För det är precis det vi gör. Vi lider. Man vet när ångensten kommer krypandes, att det finns någonting som kan hindra den. Ett litet skärsår. Bara ett. Ett blir två. Två blir tre. Sen är du fast och du kan inte sluta. Du slutar när hela armen donat bort, huvudet skenar iväg och du ligger där i sängen eller på golvet helt "död". För det är precis så det känns.

Och den känslan gör mig kär. Den gör mig besatt. Att det finns ett enda litet sätt att bli av med ångesten, men man vill inte. Man vill inte såra sina nära och kära, man vill inte för samhället säger att det är fel. Och det är självklart att det är otroligt fel och snevridet när man tar till våld på sin egen kropp för att känna sig lite bättre.

 

Men jag undrar? Vilka står upp för oss, våra fina, starka ungdomar?

Vilka gör det när samhället sviker? Det är inte många. Ökning är total bland självskadebeteende. Det får räcka nu. 

Ser du någon som mår dåligt eller har ärr på armarna. Våga säga till personen "Fan vilken kämpe du är"

För det är precis vad vi är, kämpar.