Som ni ser på rubriken är jag förbannad och ledsen. Jag blir så ledsen och förbannad på folk som ska vara vuxna men tydligen gillar att trycka ner yngre människor.

Jag måste skriva av mig, för just nu finns det ingen jag kan prata med.

 

Jag blir så ledsen och förbannad och när jag blir det så går jag ner mig på djupt. Alla ord du sagt under månader sitter kvar långt inne i mig. Alla ord om min familj, alla saker jag berättat som suttit långt in i hjärtat som jag inte berättat för någon annan människa. Och du påstår att jag ljuger? Du påstår att mitt liv är ett skämt, jag vet vad jag vet och jag vet vad jag sett. Du kan inte döma mig för ingen kommer känna mig så djupt så som min familj. Så svara på min fråga, vem är du och säga sånt till mig? Jag är redan vilsen i mig själv, behöver inte mer.

Jag behöver inte dig eller dina ord som bara sårar mig. Kan du inte bara, på ren svenska, hålla käften? Låt mig leva mitt liv som jag lev, låt min familj vara, låt mitt tankesätt vara, låt mig göra vad jag vill.

Du säger att du vill hjälpa mig, men jag behöver inte din hjälp. För det du kallar hjälp är ingen hjälp. Det är ett sätt att trycka ner en annan människa. Vilket jag inte accepterar. Och det gör inte min familj heller.

Hur kan du säga att min mamma är en dålig mamma? Du vet inte ens hälften av min sanning, jag har saker som bara min familj vet och saker som jag bara vet. Hur kan du påstå vad som är rätt för mig då? Jag blir så ledsen.

Men jag tänker inte visa det framför dig, för det är väl det du vill att jag ska bli. Ledsen?

Jag förstår inte hur en vuxen människa kan säga sånt som kommer ut ur din mun till en vilsen ungdom. Du förtjänar inte att veta hur jag känner, eller hur jag mår på riktigt.

Jag kommer aldrig prata med dig efter detta, för du är inte värd min tid eller min ork. Jag har vänner, familj och släkt som älskar mig. Behöver ingen okänds människas tillit eller hjälp. Jag kommer få ett utbrott en dag, för just idag och tidigare månader inte varit stabil i mig själv och inte vågat eller tagit steget att säga till att jag tycker det du gör är fel eller helt förjävligt. Men vem bryr sig?

Jag bryr mig inte om dig. Jag har lärt mig vilka jag ska lita på och inte, du är inte en av dom jag litar på eller kommer berätta saker till. Jag orkar inte.

Sluta snacka skit om min familj och mitt liv. Jag vet själv vad jag känner och du känner inte min familj.

Och det kommer du aldrig göra heller. Efter den här tiden så är det slut med våran kontakt, jag kommer inte höra av mig, jag kommer inte svara när du ringer, jag vill inte se dig.

Du som person äcklar mig, men du har ingen aning om vad jag tänker göra av mitt liv.

Varje sak jag säger låter fel i dina öron, men ärligt så kunde jag inte bry mig mindre.

Du är otroligt falsk, man öppnar inte sin mun om någonannans familj. Du är patetisk.

Jag hatar dig. På riktigt. Jag hatar dig. Kommer aldrig ens tycka du är en värd människa som förtjänar min tid, gå inte på människor som redan mår dåligt.

Ett skärsår på min kropp kan vara pågrund av dig. Men nu tänker jag inte sjunka så långt och skada min kropp ännu mer för en idiot som dig. Du är äcklig. Jag hatar dig.

 

Varför låter du mig inte ha mina egna åsikter, mina värderingar. Du behöver inte veta allting om mitt liv. Jag vill inte mer. Snälla låt tiden gå fortare så jag kan ut i världen, lämna detta och försöka hitta mig själv. Det kommer jag aldrig göra i din närhet. För det jag försöker bygga upp är bortblåst, tack vare dig. Jag hoppas du känner skuld.

Jag önskar jag kunde öppna käften och säga till dig. Men jag sköter mig och tar emot skit så soc kan släppa mig så jag kan fly härifrån. Men jag stannar. Jag stannar för min familj. Mina vänner. Min släkt.

För det är dom jag älskar och det är dom som älskar mig. Det är dom som är värd att jag kämpar för deras skull. 

Jag hoppas du inser en dag att du gjort bort dig totalt. Du är en vidrig människa.